utvisning, gränsen mellan Iran & Irak

Mitt på dagen under den heta julivärmen, hungriga, törstiga, panikslagna men varmblodiga visste vi inte om detta var en räddning eller om det var sista stationen för oss. Jag vänder mig om och tittar på folkmassan, hundra personer ungefär,  jag  ser att var och en laddar för starten, MARATONLOPPET. Alla vill vinna eftersom den som förlorar loppet serveras rå till de vilda hungriga djuren på fältet, om inte soldater. Många spännande historier har man hört tidigare, till exempel om björnar som anfaller och kidnappar soldater. Soldaterna här har två allvarliga hot, det är kurdiska gerilla soldater och björnar.  Och vi är ”kurder”

Maratons startskottet avlossas, loppet startas, i de första leden hamnar snabbaste och piggaste, i andra leden kommer de som har barn och är svagare. Tredje leden kämpar sjuka eller personer som tar hand om sina svaga orkeslösa för att räddas med resten. Jag såg en äldre person som bar sin 90 årige far på ryggen, andra och tredje också på samma sätt för att rädda resten av familjen.

Mitt i allt detta, tittar jag på min far, han mår inte bra, han börjar kräkas och jag ser hans allvarliga djupa blick. Plötsligt med blixtens hastighet slår mig tanken ”om min pappa dör vad kommer att hända oss tre barn?”- för andra gången skriker jag i tystnaden, helt ljudlös ’NEEEEEEEEEEEEEEJ, detta får inte hända. Vi håller varann i hand och fortsätter med resten

Read Full Post »

fängelse del 2

Arga hungriga jägarblickar letar efter byte, i full beredskap, med vapen i handen letar de efter killar som inte blev bortförda till ett annat öde. Panik, rädsla, svett, adrenalin, tystnad, ilska, härskar över oss alla så att till och med tiden förlamas, varje sekund upplevs som hundra år,  vi vet inte hur länge vi  har varit på det här sättet, ett dygn? Flera? Men någon gång, precis som det började från ingenstans, kommer det att ta slut. Ja, de gröna militärbilarna som var ett hot upplevs nu som tillfällig räddning. ” hoppa in, yalla” skriker militärerna till oss. Vi lyder ordern, samtidigt som vi flyr från denna kyrkogård, ”kyrkogård för levande lik utan frid”.

Djungellagen gäller, civilisation? Glöm det, den djuriska instinkten inom var och en av oss puttar bort alla inlärda beteenden. Vi lyder vår instinkt, puttas och brottas för att hoppa in först, trots det hjälper starka de svagare att ta plats i de gröna militära boxbilarna. Motorn vrids påoch färden startar mot ?????????????? återigen, det okända.

Portarna öppnas, folkmassan; vad är det man tittar på egentligen, vad händer? vem är vi?  vad har vi gjort egentligen? Vi sitter helt apatiska med rinnande svett, hungriga? Vad är det för nåt?

Vid soluppgången, startar färden. Bilarna kör i nästan en halv dag tills vi kommer fram till ännu en militärsamling, gränspostering mitt i bushen denna gång.  Adrenalinvärdet som sjönk under färden börjar stiga. Ogärna går vi av en efter en. Bilarna töms och en stor samling bildas utanför.

Chockade och panikslagna tittar vi runt omkring oss. Vad är det vi ser- är det en filminspelning eller verklighet? Ödemark, höga berg och militärposteringar hit och dit. En officer med sympatiskt ansiktsuttryck kommer fram och meddelar ”det här är gränsen mellan Irak och Iran, tar ni denna väg kommer ni till Iran” och pekar på en bergskedja med en smal gångväg,  sedan fortsätter han och pekar på andra sidan, ”tar ni denna väg hamnar ni i ett område som kallas för ingenmansland, ni blir skjutna direkt, backar ni blir det samma öde”, fortsätter han.

fortsättningen på nästkommande inlägg

nadia

Read Full Post »

Att åka rullstol offentligt för första gången, det var kul!

igår var jag på sodexho för att prova ut en elrullstol för inomhusbruk. på väg dit kom jag ihåg när jag åkte som arbetsterapeut, tillsamans med patienten för att välja rätt hjälpmedel. ibland på utbildningar osv.. idag åker jag rullstolburen, med påsar i handen för ev kräkningar. Jag driver och skrattar som vanligt med  alla runtomkring, för att göra det hela roligt istället och jag mår själv bättre så.

Tanken slog mig när jag åkte manuell rullstol för första gången offentligt. Tillsammans med Katti, min personliga assistent och min älskade dotter Vivi hade vi jätte skojigt. jag kände mig som en 5 åring o kom ihåg hur jag som barn satt på en liten hembygd trehjuling med små kullager som hjul och blev puttad snabbt av mina vänner, jahhhoooooo och viftade med Cowboyhatten i min fantasi. Katti puttar mig så snabbt att folk försvinner skrämda höger och vänster för att rädda sina kroppar, katty och jag garvar som 5 åringar.

vi drev även med folk när vi var framme i butikerna och ville känna och kolla på kläder, plötsligt tittar jag på katty och folk runtomkring och säger MIRAKEL; JAG KAN STÅ UPP!! och medan jag stiger upp säger vi HALLALOYA; MIRAKEL HÄNDER!! folk titar med förvånande mimik, men vi kan inte hålla oss, det slutar med att alla skrattar.

Eller när jag var stående och kollade på flera plagg, jag la de på rullstolen, jag satt mig senare på den svarta rullstolen. Efter betalningen , på väg ut , sittandes på rullstolen, tutade larmet och vi blev generade. vi kollade oss o upptäckte att det hängde ett litet svart plagg på rullstolen, PIIIINNNSsSAAMMMT, vi kastade plagget o gick svettandes av pinsamhet därifrån men gapandes av skratt.

ja vänner, sådant kan hända!

Read Full Post »

FÄNGELSE DEL 1

Fängelse  del 1

För första gången åker jag en äldre jeep,  ingen provkörning av en ny modell, snarare en upplevelse under tyst skräckt, jag  åker”militär bil”! , en färd mot det okända. En stark adrenalinkryddad cocktail  – rädsla, spänning, panik och förlamning, dvs maktlöshet. Jag känner hur bilens motor vibrerar.

Svetten ger oss en reell dusch från topp till tå, kroppstemperaturen stiger så högt att den biologiska termometern spricker, då kroppens faktiska temperatur överensstämmer inte med den upplevde temperaturen.

Bilens motorvibration upphör plötslig, ” stig av” skriker en av de militärpoliser, och pekar med armen att det är dit Ni ska, Herre Gud! Vad är det där jag ser? Det står …fängelse!

Portarna öppnas, scenen bakom portarna blir tydligare, och vilken koreografi! En gigantisk stor öppen hall, fullproppad med hundratals personer, skräckslagna förtvivlade blickar, skrikande barn, apatiska ansikten satt  de på golvet och väntade. Stället stank av den nylevererade ekologiska parfymen, känner man lukten en gång, glömmer man det aldrig, parfymen heter DÖDEN!

Vi blir puttade av poliser, snabbt hittar vi en ledig plats och blir en i mängden. Poliser med vapen inriktade mot oss kontrollerar alla. Då och då ser jag hur folk samlas utanför fängelset och tittar på oss, vad är det som händer? Är vi utomjordingar? Vad är vi för någonting?

Fortfarande vet jag inte hur länge fanns vi där, tidsperspektiv, vad är det för någonting?  Jag hör då och då att någon får ett utbrott, klarar inte av  situationen helt enkelt, så fort man visar en sådant tecken färdas med våld, till tortyrkammaren, lämnar efter sig svimmande anhöriga.  En sak vet alla, att den som går återvänder aldrig.

Under det hela kommer en ny delegation till personalen av högre instans, alla män mellan 18 och 30 ska separeras.. vad kommer att hända med de? Vart ska de? Varför? En pågående tyst dialog inom var och en, MIN BROR; NEEEEEEEEEEEEEEEEJ, skriker jag tyst som en lejonhona och är beredd att attackera vad som helst bara ingen rör mina kära

Samma kampinställning har jag inte mot min sjukdom konstig nog! Andningsbesvär blir värre och värre. Jag fick besked under juli månad att jag har förändringar i ena lungan när jag var inlagd på sjukhuset.

Jag andas in luft med all kapacitet för att mätta syrebehovet, men långt ifrån, jag spelar dragspel med min bröstkorg, drar ut den o hela området med mina darrande händer,  med all kraft… nej mer luft behövs, andnöd kommer på köpet!

Situationen förvärras för varje dag, till sist bestämde jag mig att kontakta min husläkare för att skicka mig för en ny röntgen av lungorna. Av min neurolog fick jag sist vi träffades, för ett år sedan en klar och tydlig besked: det finns ingen botemedel, ingen bromsmedicin, inget hjälp man kan få, det enda jag ska sträva efter är att förbättra livskvalitet. Med andra ord ” JAG KAN INTE HJÄLPA DIG, STÖR MIG INTE, HITTA LÖSNINGAR O FÖRBÄTTRA DIN LIVSKVALITET PÅ EGEN HAND, JAG HAR VIKTIGARE SAKER FÖR MIG!

Read Full Post »

2007 vaknade efter operationen

 

Allting är dimmigt, det här är min kropp eller hur?  Ett suddigt manligt ansikte lutar sig  över mig, det blir konstigt, buckligt, svullet i olika delar som när man tittar på en spegel i lustiga husets, och med skrikande undervattens röst varnar han andra och håller fast mina armar” hon tar bort alla sladdar!” han ropar på hjälp.

Jag känner hur en våg av ett flytande ämne flyttar sig från magsäcken och trycker på hela mig, helt darrig, maktlös, frånvarande och omedveten brottas jag med min kropp, varelser o apparater runtomkring eftersom jag helt enkelt inte uthärdar den uppkomna situationen längre, den är för smärtsam och obehaglig. Till slut sprutar jag ut en grön bitter saft över min axel o hår , trycket underlättas. ser hur injektionen sprutas direkt in i den fasttejpade nålen på min handrygg.  Jag far in i en ny dimension.                   

Jag vaknar av och till, kommer ihåg att en del av min femenistiska identiteten skulle opereras bort, är det redan klart? När hände allt det här?

Liggande på ryggen med böjda ben och med stor ansträngning lyfter jag upp huvudet för att checka att resten av min kropps finns med, vad är det jag ser? Har jag omvandlat till en kabelstation?  men vad är det här för sladdar…

Från näsan två syrgasslang, EKG sladdar kopplad över allt med hårdtryckt blodtryckmanshett kopplad till EKG apparaten, som satt på armen hela tiden, en slang kopplad till en nål som är fasttejpade på handryggen, en till på armens artär, och sist men inte minst kateter slanget hänger mellan bena. Lägg till en ca 15cm öppning under naveln med flera stygn, för att komma åt o avlägsna den sjuke livmodern. Stel som en pinna, ligger på en smal hög hissad hård brits. Det är rena rama mardröm.

Illamåendet liksom smärtan blir mer och  mer, gröna kräkningar blir intensivare då jag började reagera negativt på morfin. ” jag ringer journ för att se om vi kan byta smärtstillandet och stoppa kräkningar” och springer den talande sjuksköterska tilll telefonen för att få en delegation på att byta ut morfinet

Read Full Post »

språkcentrum

Att växa upp med flera språk sägs det vara väldigt bra, man blir simultan bl.a. ,  har lättare att förstå olika kulturer, och förhoppningsvis kunna se saker och  ting från flera perspektiv. När man blir äldre sägs det också att man glömmer alla senare inlärda språk och går tillbaka enbart till modersmålet.

Idag upplevde jag någonting väldigt konstigt egentligen!  medan jag surfade på internet och läste, kände mig  plötsligt förvirrad, osäker  och visste inte om det är fel på svenska texten jag läser eller med mig. Jag visste inte om jag skulle börja läsa från höger till vänster eller tvättom. Jag skakar på huvudet, kliar ögonen men samma förvirrande upplevelse . vad är det som händer egentligen?  kanske skadan på språkcentret börjar nu,  därför går jag tillbaka till modersmålet  arabiska, där läser man och skriver från höger till vänster och inte tvättom.

Efter ett par timmars vila försvinner  fenomenet lyckligtvis, men den kan dyka upp då och då . 

Nåja, hur utvecklas  språkfenomenet blir spännande  att följa upp i alla fall. Även om jag klarar mig  att läsa så märker jag i alla fall att jag har lässvårigheter. Att tala ska vi inte sacka om ens- tur att det går att förstå mig fortfaranede

Read Full Post »